samalo

Har suttit här ett tag och skrivit meningar som jag sen raderat. FUCK YOU!

Hatar den känslan att inte kunna skriva fritt, bara då längtar jag till att bli riktigt riktigt gammal, för oftast släpper just sånna saker som att bry sig om vad andra ska tycka tänka och tolka.

Bryta sig fri från det på riktigt är verkligen en utmaning i mitt liv.

Jag vill ju skriva en hel bok, flera böcker. Då måste jag först klara av att skita i iaf ngn tar åt sig eller såras av det som jag tänker skriva.

likadant med måleriet, när jag väl har ngt att säga så måste jag ju kunna stå för det och skita i om det misstolkas, ogillas eller bara ignoreras.

Det är så jävla viktigt. Det känns som jag kämpat för frihet i hela mitt liv. Vilket kan låta patetiskt för vissa människor, men frihet är så mkt mer än att leva i ett fritt land. Frihet kan vara hur litet och hur stort som helst i olika situationer. Mankan vara ofri för att man bär på en sorg som inte går att släppa. Man kan vara ofri för att man inte har råd att välja. Mankan vara ofri för att man bryr sig om andra människors känslor. Ja det finns hur många exempel som helst. Varje situation är unik och har sin frihet och sin ofrihet.

Ibland kan jag känna mig helt totalt fri när jag cyklar hem på tomma gator efter jobbet om ingen ser släpper jag styret och håller ut händerna som vore de vingar och så styr jag genom att luta min vikt.

Jag kan känna frihet när jag går med hundarna lösa mitt i natten.

Eller när en liten prommenad blir lång, längre och längre för jag svänger bortåt ist för hemmåt.

Eller när en gatulampa slocknat och hela jävla stjärnhimlen bara finns där som världens största finaste konstverk.

Nästan all min frihet upplever jag i total ensamhet. Och jag önskar vara fri inför alla andra oxå.

Så sov gott