En upplevelse, jag kan ha nämnt förut
Mitt bevis på att det finns liv efter döden..
När jag var liten, så liten att jag gick på dagis. Så minns jag att under en dag spred sig en farlig lek. Den gick ut på att hålla andan så hårt att ansiktet blev alldeles rött. Man liksom höll andan och pressade allt blod uppåt. Dels såg det roligt ut och dels fick man en sorts kick. Minns att fröknarna inte gillade det alls. Ibörjan sa de till, sen försökte de nog med att bara ignorera det för att vi skulel sluta. Men jag var en provoce3rande unge, och bara fortsatte. Sen var dte bara några fåp kvar på dagis och jag minns att jag och Cecilia var några av de få. Vi ställde oss brveid varandra framför Gunilla och en tillf röken som satt vod ett bord och pratade. Så höll vi andan, de ignorerade och vi höll och höll, och jag känd eblodet åka uppåt, känd etat jag behövde luft men envisat höll jag kvar, sen blev dte svart och kallt. Jag stdo plötsligt utanför på trappen och tittade in på hur gunilla och den andra fröken fallit på knä brveid min kropp som låg på marken, jag hade svimmat och samtidigt lämnade jag min egna kropp. Jag stod utanför och tätt mot glaset i altandörren och någon stod brevid mig, och jag minns att min andedräckt bildade rök. Jag hörde Gunillas röst "Sanna, Sanna" långt långt borta på andra sidan glaset, men det var mer än glas mellan rösten och mig och personen som stod snett bakom mig, det var en helt annan dimension.
Sen blev Gunillas röst tydligare och jag flöt tillbaka till min kropp lika snabbt som jag försvann ur den.
Jag vet bara att jag stod längre utanför än tiden pågick där inne. Jag vet att jag frågade ngt där ute och jag fick svar, men kommer inte ihåg varken frågan eller svaret. Eller var det han/hon/det som frågade och jag som svarade?
Minns att när jag vaknade till så fick jag svara på vad jag hette och mitt telefonnr och min adress. Jag svarade rätt och sen lugnade de sig väldigt snabbt. Vi fick aldrig mer leka den leken.
Det är väldigt mörkt dit man kommer om man går före sin tid. Eller så var det natt och kyligt där just då.
Men det finns ngt mer, det är jag säker på dock betyder inte det att man ska skita i det här livet. Tvärt om, lev så gott du kan vem vet vilken kostym du får nästa gång.. Och kanske ska man inte vara så rädd för döden, iaf inte paralyseras i detta liv för rädsla för nästa.
Jag tror inte religöst, tillhör ingen på det sättet. Jag tror på ngt, jag tror på det som passar mig lixom delar av alla rörelser.. .
Jag tror för att jag vet. Jag vet såklart inte alls hur allt funkar, men jag stod där och såg mig själv. Vore det inte lite för slumpartat att jag drömde det precis då, om ngn nu vill prata bort min upplevelse?
När jag var liten, så liten att jag gick på dagis. Så minns jag att under en dag spred sig en farlig lek. Den gick ut på att hålla andan så hårt att ansiktet blev alldeles rött. Man liksom höll andan och pressade allt blod uppåt. Dels såg det roligt ut och dels fick man en sorts kick. Minns att fröknarna inte gillade det alls. Ibörjan sa de till, sen försökte de nog med att bara ignorera det för att vi skulel sluta. Men jag var en provoce3rande unge, och bara fortsatte. Sen var dte bara några fåp kvar på dagis och jag minns att jag och Cecilia var några av de få. Vi ställde oss brveid varandra framför Gunilla och en tillf röken som satt vod ett bord och pratade. Så höll vi andan, de ignorerade och vi höll och höll, och jag känd eblodet åka uppåt, känd etat jag behövde luft men envisat höll jag kvar, sen blev dte svart och kallt. Jag stdo plötsligt utanför på trappen och tittade in på hur gunilla och den andra fröken fallit på knä brveid min kropp som låg på marken, jag hade svimmat och samtidigt lämnade jag min egna kropp. Jag stod utanför och tätt mot glaset i altandörren och någon stod brevid mig, och jag minns att min andedräckt bildade rök. Jag hörde Gunillas röst "Sanna, Sanna" långt långt borta på andra sidan glaset, men det var mer än glas mellan rösten och mig och personen som stod snett bakom mig, det var en helt annan dimension.
Sen blev Gunillas röst tydligare och jag flöt tillbaka till min kropp lika snabbt som jag försvann ur den.
Jag vet bara att jag stod längre utanför än tiden pågick där inne. Jag vet att jag frågade ngt där ute och jag fick svar, men kommer inte ihåg varken frågan eller svaret. Eller var det han/hon/det som frågade och jag som svarade?
Minns att när jag vaknade till så fick jag svara på vad jag hette och mitt telefonnr och min adress. Jag svarade rätt och sen lugnade de sig väldigt snabbt. Vi fick aldrig mer leka den leken.
Det är väldigt mörkt dit man kommer om man går före sin tid. Eller så var det natt och kyligt där just då.
Men det finns ngt mer, det är jag säker på dock betyder inte det att man ska skita i det här livet. Tvärt om, lev så gott du kan vem vet vilken kostym du får nästa gång.. Och kanske ska man inte vara så rädd för döden, iaf inte paralyseras i detta liv för rädsla för nästa.
Jag tror inte religöst, tillhör ingen på det sättet. Jag tror på ngt, jag tror på det som passar mig lixom delar av alla rörelser.. .
Jag tror för att jag vet. Jag vet såklart inte alls hur allt funkar, men jag stod där och såg mig själv. Vore det inte lite för slumpartat att jag drömde det precis då, om ngn nu vill prata bort min upplevelse?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Gud så häftigt!
Trackback
